Sjukhusvistelsen

Sedan några år tillbaka har min fru vetat om att jag tycker om att bära blöjor och visst har det ibland hänt olyckor när man varit sjuk osv. men aldrig bara sådär utan att jag har velat att det skulle hända. Ja det skulle vara en gång då jag vaknade och upptäckte att jag faktiskt hade kissat på mig, men det var ganska länge sedan.

Den här berättelsen ska handla om den vistelse på sjukhuset som jag var tvungen att göra.

För ungefär ett halvår sedan anmälde jag mig frivilligt till att bli donator för en nära anhörig. Efter ett par månader kom den första kallelsen för provtagning och det var bara att be ge sig till sjukhuset och ta proverna. Det var inget konstigt utan det var bara vanligt blodprov, någonstans måste man ju börja. Nästa kallese kom efter ytterligare några månader och sedan var hela cirkusen i full gång. Provtagningarna avlöstes av enklare röntgen och ultraljudsundersökningar. Den värsta undersökningen var väl en av ultraljudsundersökningarna då man inte hade fått vara på toaletten sedan åtta timmar tidigare och innan undersökningen skulle man också ha druckit en liter vatten under en timme.

Innan jag kastede mig upp på cykeln och åkte iväg till undersökningen bestämde jag mig för att sätta på mig en enklare blöja utifall att det skulle hända en olycka. Undersökningen skulle ju trots allt handla om att läkaren skulle trycka mig på magen och strax över urinblåsan och då vet man ju vad som kan hända. Man vill ju trots allt inte riskera att kläderna skulle bli våta så det var nog bäst att sätta på sig blöjan innan avfärd. Så långt allt väl och jag skyndade mig iväg.

Under min resa till sjukhuset funderade jag på lite ditt och datt men inte på vad som kunde hända. Väl framme och just som jag skulle öppan dörren och gå in i undersökningsrummet kom jag ihåg blöjan.
Vad skulle läkaren tänka om han upptäckte den, och skulle han säga något, tänkte jag oroligt för mig själv.
Efter ett litet tag så öppnades dörren igen och in klev en man i medelåldern i vit rock. Han tog några snabba steg mot mig och räckte fram handen.
- Robert, sa han.
- Nils, svarade jag.
- Du får ta av dig på överkroppen och lägga dig på britsen.
Jag gjorde som han sa och när jag låg där så försökte jag få byxorna att dölja det jag hade under för att han inte skulle upptäcka något. Rätt som det var sprutade han ut gelén och det blev kladdigt.
- Då kan vi börja då, sa Robert.
Efter ett tag så var vi klara och jag hann tänka många gånger att ha inte skulle trycka så hårt för man visste aldrig vad som kunde hända. Det kunde ju bli ganska vått av misstag.
- Jag tycker att det ser bra ut och om alla de andra testerna ser bra ut kommer det att bli donation för din del.
- Det låter ju bra, sa jag.
- Lycka till, sa Robert och gick.
Det var bara att klä på sig igen och allt hade ju gått bra. Vad skulle jag egentligen oroa mig för.

Dagarna efter blev jag kallad till samtal med min läkare och det hela skulle handla om min inställning till donation och hon ville även få ett klargörande att det var av fri vilja som jag skulle donera. Det var ju egentligen inte mycket att tala om men det skulle senare provtagning bli.

Veckorna gick efter mitt samtal med läkaren där vi kom överrens om att fortsätta undersökningarna och gå vidare i utredningen som donator. Men så en dag kom brevet jag väntade på, kallelsen till den största undersökningen.
Denna provtagningen krävde viss sjukhusvistelse det var inte mycket jag kunde göra utan det var bara att invänta dagen D.